rosaskoldpadda

God morgon eller det är väl egentligen förmiddag? Anyway, hoppas ni inte tror att jag är inne i en djup depression efter mitt förra inlägg. Det är bara så skönt att skriva av sig ibland och dela med sig av sina känslor. För hur väl vi än tror att vi känner någon så finns det alltid något under ytan som vi aldrig skulle tro finnas där. Jag försökte bara visa att jag inte alltid är så glad och uppåt som jag försöker visa här på bloggen eller som jag är de korta stunder som jag träffar er. Jag vill ta bort tabut om att man inte får vara ledsen och arg på sig själv ibland. Det är just det som förstört mig så många gånger. Jag får inte vara arg! För det vore så osvenskt, otjejigt! Jag är en sån person som håller allt inom mig och som aldrig vill visa utåt när man går sönder inuti. Detta har gjort att jag varit nära kollaps innan jag kan erkänna att jag är ledsen, arg på någon eller på mig själv vilket inte är bra. Jag vill kunna säga till någon att jag är arg på den utan att jag ska vara rädd att personen ska vända mig ryggen och lämna mig alldeles ensam. Jag försöker jobba på att släppa mina spärrar och kunna vara okej med att jag är arg, ledsen, att jag har ångest utan att alla tittar chockat på mig. För det är så det alltid varit, folk stirrar på mig i chock varje gång när jag erkänner att jag har ångest och massor av negativa känslor som bryter ner. Det är liksom inte okej för mig att känna så för "Vad har du att vara ledsen för" är kommentarer som kommer och man känner sig bara några centimeter stor. För man ska inte klaga för då är man inte en duktig tjej. Man är en tjatig hagga som inte har något att klaga på i princip.  Jag vill kunna känna såhär och vara öppen med det utan att folk gör en sån stor grej av det och bara lyssnar sen kan vi släppa det. För jag vill inte att folk ska titta på mig annorlunda efter det. Jag är fortfarande samma tjej. Jag visar bara en annan sida. Efter jag lade ut inlägget igår så var jag väldigt nära att radera det. Jag var rädd för reaktionerna. Plötsligt skulle folk ta del av sånt som inte är roligt, snyggt, politiskt korrekt, svenskt av mig och gå in på djupet. Det var skrämmande men jag lär mig sakta men säkert att det är inte hela världen om folk ser mer av mig. Jag är fortfarande samma person, jag är jag och inget kan ändra detta. Ni ser bara mer lager av mig. Och tror inte att jag är självmordsbenägen eller något för jag är långt ifrån detta. Jag vill bara vara öppen. Jag vill vara okej med att jag är ledsen och arg och sen är det inte mer med det. Jag vill kunna ösa ur mig allt detta för någon och så kan jag, vi släppa det sen. Det behöver inte vara någon stor grej och ingen behöver titta på mig annorlunda efter det. Jag är fortfarande Louise.