rosaskoldpadda

Nu ska jag avslöja en grej här på bloggen som de flesta som läser bloggen nog redan vet eller iaf gissat sig till. Ola och jag är inte tillsammans längre. Det tog slut i slutet av augusti och det har varit omväxlande skitjobbigt och omväxlande ok.
Kan lugnt säga att det är den värsta upplevelsen i mitt liv hittills, tror aldrig jag har mått så dåligt förut. 2 år som bara försvann. Mitt hjärta brast.
Tänker inte gå för djupt in i det men vi har båda sagt saker till varandra som inte var okej, vi bråkade ganska mycket och var var nog helt enkelt för olika. Jag bär lika mycket skuld som honom och jag tar till uttrycket "som man bäddar får man ligga". 

Vi hade "officiellt" en paus länge där vi har träffats ett fåtal gånger och pratat i telefon nästan varje dag. Trots att jag inte trodde det var möjligt så kanske en vänskap kommer ur den här situationen. Vi får se hur det går. Antingen blir vi vänner eller så kanske vi kan laga det. Vem vet?
Jag vet bara att detta är den enda killen jag någonsin älskat, den förste killen jag var tillsammans med och jag gav allt av mig själv till honom under vårt förhållande.

Nu har jag vant mig vid tanken, 2 år är ju ändå 2 år och jag håller på att återuppbygga ett liv utan honom. Känslan av ensamhet börjar att försvinna och jag känner mig starkare än jag gjort på länge. En bra sak som kommit ur detta är att jag lärt mig att kommunicerar mycket bättre och att inse att jag inte klarar av allt själv. Jag som alltid förtränger allt och ger mig fan på att jag ska klara det själv har sökt stöd hos min familj och mina vänner och de har ställt upp tusenfallt. Vare sig jag ringer gråtandes, om jag behöver älta igenom förhållandet eller om jag helt enkelt vill ha sällskap. Jag har insett att männsikor runt omkring mig vill att jag ska må bra och vill hjälpa, att de inte tycker att jag är jobbig eller tjatig eller min största rädsla: att jag är svag.

Jag har bra dagar då allt känns bra men jag har också dagar då saknaden blir för stor. Idag är en dag då jag saknar honom jättemycket och känner mig ensam. Men det går över det vet jag att det gör. Men det kommer att ta ett tag. Alla hjärtans dag kommer att bli skitjobbig, liksom den 14:e i varje månad då det var vårt datum som vi firade. Men jag ska inte låtsas som att allt är underbart när det inte är det. Jobbar som fan på det då jag vet att jag inte mår bättre av det. Jag måste låta mig själv bryta ihop ibland för jag blir bara starkare i slutändan.

Nu vet ni hur det ligger till. Känns skönt att vara ärlig på sin egen blogg. Allt erkänna det så att det inte blir en hemlighet vilket ger sken av att jag skäms. Anledningen till att det kommer så sent är att jag inte orkat skriva det förut. Kanske ville jag inte erkänna för mig själv att det var slut på riktigt? Jag vet inte. Det var som det var, är som det är och det blir som det blir.

Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten
Varit död i minuter, hela själen var bruten
Blivit jagad av snuten, varit vilsen på djupet
Jag har famlat i mörker, men i dig såg jag ljuset
Och för dig har jag låtsats, och dolt mina tårar
Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks
För dig ska jag, göra det tusen gånger om
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar
För dig ska jag göra det tusen gånger om
Tusen gånger om