rosaskoldpadda

Igår kväll kunde jag inte somna. Jag låg vaken med en jobbig magkänsla. Det kändes bokstavligen som att jag hade en klump i magen. Jag kände mig bara skit.
Jag hade en känsla av att jag hade gjort något fel. Att jag hade gjort någon besviken. Jag undrar om det hade något att göra med att pappa hade ett av hans utbrott förra veckan. Det är fantastiskt att bara några arga ord från honom gör att det känns som att jag är 7 år igen. Jag känner mig löjlig. Jag är ju snart vuxen. 18 going on 19.
Hur kan jag fortfarande känna mig lika hjälplös som jag gjorde när jag var liten. Är det normalt?
Jag blir så arg när jag tänker tillbaka på det. Jag, en liten tjej ca. 7 år står och är livrädd, verkligen livrädd, för att min pappa står och skriker åt mig. Min mamma står bredvid och säger ingenting. Jag är verkligen skräckslagen och tittar på min mamma och bönar om hjälp men hon gör ingenting... Jag tror jag aldrig har blivit så sviken. Hon var min mamma, hon skulle beskydda mig men när jag behöver hjälp som mest så står hon bara där.
Pappa slutade inte skrika fören jag är så rädd att jag nästan kissar på mig. Då springer jag upp på mitt rum med den välbekanta klumpen i magen och vill aldrig komma ner igen. Är det normalt? Har alla sådana stunder i sina familjer? Jag skulle faktiskt vilja veta...
Det var inte första gången han fick ett utbrott och långt ifrån sista. Jag får fortfarande den känslan ibland och jag vill bara gråta. Jag känner mig så hjälplös. Jag skulle ge allt jag hade för att kunna resa tillbaka i tiden och beskydda den lilla tjejen. Jag skulle vilja va den personen som min mamma aldrig var.
Jag får fortfarande den känslan ibland. Som igår. Jag blir 7 år gammal igen och jag hatar det. Det känns ibland som att jag är förstörd. Jag vill bara radera dom studerna ur mitt minne.
Jag känner mig lite löjlig. Vad har jag att klaga på. Det finns tjejer som har haft det extremt mycket värre, men jag känner att det nog finns tjejer som har haft det bättre.
Jag blir fortfarande panikslagen när jag hör honom ropa på mig. Jag letar i mitt minne om det finns någonting jag har gjort fel. När jag inte kan komma på något lugnar jag ner mig. Min hjärna fattar att det inte är något att vara rädd för men mina instinkter är inställda på något annat.
Är allt detta normalt eller? Jag vill veta om jag överreagerar eller inte. Jag vill bara att den hemska magkänslan försvinner.....