rosaskoldpadda

Jag tänker bli äckligt sentimental nu så dom som inte vill se det kan titta bort nu....

Jag är nog den mest tursamma personen i världen. Jag har världens mest fantastiska vän. Jag vet att det är nog många som anser samma sak om deras egna kompisar men jag har något alldeles extra.
     Jag träffade denna människa första gången när jag var ca ett halvår gammal. Hon var i samma ålder. Vi föddes med tre veckors mellanrum. Efter det mötet så blev vi vänner. Vi har alltså vuxit upp tillsammans. Vi bodde på samma gata i 17 år. 

     Vi har upplevt allt tillsammans: att börja skolan, lära oss att läsa, första discot, puberteten, högstadiet. Jag var alltid den nervösa och blyga typen och jag fattar inte hur hon stod ut med mig. Utan henne skulle jag nog ha blivit "outsidern". Jag skulle nog inte ha upplevt hälften så mycket saker utan henne. Hon drog alltid ut mig på äventyr. Som den gången hon drog ut mig och vi skulle fiska efter grodyngel och vi fångade massor och som senare visade sig vara myggägg. Hela hennes bakgård var full av mygg ett tag framöver :)
      Hon var alltid den som ställde upp för mig när jag hade blivit utskälld av min pappa (om ni läste inlägget längre ner så förstår ni att det inte var en angenäm upplevelse..)  Hon var alltid tålmodig och lyssnade medan jag gråtande, hulkade fram det jag ville säga. Jag bara önskar att jag var ett hälften så bra stöd som henne. 

       Jag kommer aldrig att glömma hur otroligt förstående hon var när jag berättade att min hund skulle avlivas eller när mina föräldrar skulle skiljas. Hon är den enda människa jag har kunna öppna mig helt för. 
       Jag har alltid stängt in mina känslor för mina föräldrar och syskon när det har varit svårt. Jag har aldrig vågat prata om mina känslor och mina hemligheter för någon annan på samma sätt som för henne. 
       Mina föräldrar hade ingen aning om hur upprörd eller deprimerad jag blev efter deras skiljsmässa förrän långt efteråt. Min vän fick reda på det nästan direkt. Jag kan aldrig tacka henne nog. Jag skulle nog ha gått under om det inte vore för henne. Hon drog mig ut på äventyr och fick mig att känna mig normal igen. 
        
       Pernilla, jag kan aldrig uttrycka mig nog hur tacksam jag är mot dig. Jag vet att jag nog gör dig fruktansvärt irriterad och förbannad ibland, precis som du gör mig irriterad och förbannad men allt det bertyder ingenting. Jag skulle nog aldrig kunnat fått en bättre vän om jag ens skapat en själv :)
       Du är min bästa vän, min stilikon och mitt stöd i livet. Jag har ingen aning om vad jag ska göra är du flyttar härifrån men jag hoppas att vi alltid kommer att vara vänner (vi måste ju slå världsrekord ;) ) Jag hoppas att du får många upplevelser i livet och att du har det fantastiskt! Lev dina drömmar! :D 
        
        Pjöpp, you're my wonderwall... (om du inte vet vad det innebär, lyssna på låten ;D)